Många människor drabbas av olika former av psykiska sjukdomar under uppväxten och vid sitt vuxna liv.
Kravet som ställs på människan ökar ständig och alla hinner inte riktig med. Av naturen är vi alla mycket angelägna att göra det bästa inom den miljön man växer upp och sedan i arbetslivet. Härmed inkluderas våra förutsättningar och färdigheter vilka vi pressar maximal.
Jag har arbetat inom olika arbetsområde och sett omkring mig denna ständiga kampen på att hinna med, göra rätt och snabbt, att vara tillags, att se till att det som krävs blir färdig i tid, att försumma sin egen hälsa för arbetets bästa.
Dessa krav tvingar människor att komma in i onda cirklar av dåliga matvanor, sämre sömn, och att ständigt vara i en negativ stress.
Vi kan bibringa oss att vi klarar av och säkerligen gör det under en lång tid, men en dag kan uppstå sådana sjukdomar som ingen kunnigt i ämnet hittar rätta förklaringar. I det fallet kan man lämnas till sitt öde genom att sjukvårdsrepresentanter och experter i ämnet konstaterar att det inte finns något som kan påvisa vår malör. Eller syniskt kan den tycka att man är simulant, och i bästa fall ser de till att man hamnar inom psykiatri. Nya problem kommer fram t ex kampen mot Försäkringskassan.
Det händer att ibland kan kännas att vi brottas mot "väderkvarn". Ingen av de kunniga i ämnet lyckas komma fram över vad som är essensen av problemet, om det skulle visa sig att de verkligen har tömt alla tänkbara orsaker. Jag tvivlar på att det görs, men.. men. Vi står framför vår värsta fiende. Okunskap - fördomar - misstro. Då vill man göra som strutsarna gör, stoppa huvudet lång in i sandhållet så att man sliper se. Inget ont om strutsarna då dem hör bättre...
Hur kan vi bemästra vår omgivning när man plötsligt känner sig som att man uppslukas av jorden? Så blir vår andra strid innan man har ens börjat att bekämpa det första. Symtomen som visar sig kroppsligt i olika former och demoner som inte kan hanteras ens i drömmarna blir allt stadigare och svårare att kämpa emot. Allting tycks sattas igång på ett och samma gång. Man hittar fiende efter fiende och ingen kan ens ha den minsta aning hur man egentligen mår. Man är ensam - övergiven - lämnad till sitt öde.
Man går omkring med känslan att solen trots allt lyser men tyvärr den bländar.
Smärtan man känner kan i vissa stunder leda oss till lösningar som inte alls har med överlevnad att göra. Istället blir en mörk lösning. Den kan påminna en om när man kliver ut till bergkanten och låter fallet ta slut på eländet. Frihet som enbart varar någon sekund i livet.
Psykisk ohälsa kan inte enbart påverka oss som person utan också som grupp. Därav är den svagaste länken i gruppen som blir bäraren av malören. Arbetsgrupper kan helt enkelt skicka den svagaste länken just till bergkanten. Även om den svagaste länken begår lösningen kommer gruppen inte att psykiskt saneras. Istället utan några som helst kunskap över vad den håller på med hittar nya offer.
Jag har hört: "De får skylla sig själva att de jobbar så mycket. De har själv av skylla".
Se till att du tittar in i dig själv och analyserar dig själv som barn till de föräldrarna som du inte har vald utom hamnat i, som kompis, som vän, som partner, som arbetare, som arbetskamrat som du inte har valt men tvingas att anpassa dig, som chef eller ledare... kartlägg det som varit.
När du tillåter dig att stanna av, reflektera och se dig omkring kan du plötsligt känna att du kan njuta både den Du är och det Du har. Dina val gör dig tillfreds och vid bergkanten kan istället glädja dig och åtnjuta det du har framför dig. Plötsligt kan du uppleva förändringar omkring dig och känna belåtenhet och sant njutning. Du kan glädjas av det lilla och din kropp läks - ditt psyke blir stark - du kan välja och ta konsekvenserna utan onödigt ångest - utan obehag. Livet öppnar porten till mening.
För flera år sedan var jag på en arbetsuppdrag där två personer, ledningschef och arbetsplatspsykologen skulle få återgivningen av utredningen jag hade gjort på en skolelev. Efter någon ½ timme in i samtalet ser jag det ena partner, den först nämnd, sakta sjunka ner mot soffbordet som var framför oss. Han fångas av mig innan han hinner slår sig i huvudet. Efter någon minut får han helt medvetande igen. Han är förvirrad över händelse och vill gärna fortsätta intervjun men vi andra avråder. Fick höra en tid senare att han fick gå ner i arbetstjänst, en tid därefter fick han lämna arbetet och förtidspensionera sig. Alla kände honom för en flyttigt och mycket arbetssam person som alltid ställde upp, var alltid tillgänglig. Ibland hjälper inte det.
Att sjukskriva sig kan vara en form av enrum - avslappning men det kan bli som att sätta plåster på ett icke rent gjort sår. Infektionen kan bli så allvarlig att det kan leda till att man måste amputera.
Hur njuter man? Vad gör man? När skall man sätta åtgärder? Vem skall säga när det är nog?
